Arten har visat sig härdig långt norrut i Sverige. Den trivs bäst i soliga lägen och mineralrik jord. Naturlig utbredning i ryska Östturkestan: Pamir och Tianshan, nordvästra Indien, västra Kina: kinesiska Östturkestan (Xinjiang), Tibet (Xizang), Kuenlun och västra Kansu (Gansu).

Arten upptäcktes av Augustine Henry 1886 i trakten av Ichang i Hupeh i mellersta Kina. Bergsklematis blommar från fjolårsved ock kan tyvärr endast odlas med framgång i zon I eftersom rankorna fryser ned de flesta vintrar.

Denna art är inte härdig i Sverige. Den hör hemma i Kina med varieteter i övriga Sydostasien. För vinterträdgårdar och växthus.

Upphovsman är Charles Noble, Sunningdale, Surrey, England. Namngiven efter Miss Catherine Bateman, dotter till en berömd orkidéspecialist som utgivit praktverk över orkideer.

Denna art är en av anfäderna till flera storblommiga hybrider. Arten fördes sannolikt till Japan från Kina 1645 och sedan vidare till Europa 1829. Andra tidsuppgifter finns diskuterade i boken Släktet Klematis. Arten är naturaliserad i Japan där den blommar vackert i naturen och täcker buskage med sina stora blommor.

Ståndare och pistiller är hos denna sort omvandlade till petaloida staminodier som bildar en purpurviolett rosett i blommans mitt. Mutationer förekommer som återgång till enkla blommor med missbildade ståndare och pistiller.

Endemisk på den norra delen av ön Honshu i Japan.

Remonterar och har av detta skäl använts av Magnus Johnson i framtagning av hybrider.

Egenskapen finns bland annat i sorten ´Georg´ namngiven efter medarbetaren under 60 år, Georg Wettergren.

Namngiven efter uppdragaren Gustaf Steffner, Åmål.

Plantskoleman som förökade och sålde klematis på 1930, 40- och 50-talet.

Arten är spridd på öarna Honshu och Shikoku i Japan.

Den växer i grusig eller lerig jord och kan rota sig när den kryper på fuktig mark.
För vinterträdgårdar och växthus.

Upphovsman är Moser et fils, Versailles, Frankrike.

Utställd och marknadsförd 1897.

Tillhör ett standardsortiment tillsammans med ´Ville de Lyon´, ´Jackmani´ och ´Mme le Coultre´.

B. Droog plantskola, Boskoop, Holland. Blommade första gången 1874.

Namnet syftar på tidskriften Sieboldia där sorten först publicerades. Detta namn syftar i sin tur på Philipp Franz von Siebold tysk-holländsk botanist och Japanforskare.

Egentligen ´Mewrouw Le Coulre´ givet 1890 för att hedra makan till borgmästaren i Boskoop, Holland som är centrum för den holländska plantskoleverksamheten.

Vid sidan av arten har avbildats en rosa form som uppkom i den första frösådden från den insamling som Eric Hultén gjorde på Kamtchatka 1922.

Uppdragare Georg Jackman and Sons plantskolor, Woking, Surrey, England.
Bergsklematis blommar från fjolårsved och kan endast odlas med framgång i zon I eftersom rankorna fryser ned de flesta vintrar.
Denna sort har dock visat sig härdig i gynnsamma lägen i zon I-II. I Göteborgs Botaniska Trädgård levde ett exemplar i 40 år.

Härstammar från Sydafrika, Kap-provinsen. Samlad av en av Linnés lärjungar Carl Peter Thunberg (1743–1828).

Denna art har länge benämnts C. thunbergii Steud. då Steudel förbisåg att C. triloba Thunb. beskrevs i Flora Capensis redan 1800.

Goos&Koenemann, Niederwallauf am Rhein, Tyskland, 1905.

Lämpar sig för odling på balkonger och som snittblomma.

Den enda sorten som nu finns kvar i firmans serie av fina sorter som var populära i början av seklet.

George Jackman & Son, 1949.

Namngiven efter sekreteraren till Rowland Jackman som var fjärde generationen innehavare av firman Jackman & Son, Woking, Surrey, England.

Charles Noble, Sunningdale Nurseries, Berks, England.

Trots namnet är sorten inte en vitblommande Jackmani. Den har bland annat ofta fler än fyra blomblad.

Revisor Einar Wibom var förste ordförande i Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

Fröplanta från en C. sibirica som odlades i hans trädgård vid Kummelnäs på Värmdö.

Einar Wibom engagerade sig vid bildandet av Magnus Johnsons Plantskola AB och var bland annat revisor i företaget fram till sin död.

Växer på ön Hokkaido i Japan och enligt en forskare även på ön Sachalin.

Varieteten har de längsta blomskaften inom arten.

Denna art är inte härdig i Sverige. Den hör hemma i Australien och den angränsande delen av den Malesiska övärlden.

Framtagen av Lemoine i Frankrike 1883.

Sorten har ofta sålts under samlingsnamnet C. viticella ´Rubra´ för ett flertal röda sorter.

P. Goedt, Rijks Tuinbouwwinterschool, Boskoop, Holland 1908.

Namnet givet som äreminne till Prins Hendrik (1876-1934) förmäld 1901 med drottning Wilhelmina av Nederländerna.

Bland annat odlad i stor skala som snittblomma.

Baron-Veillard, Orleans, 1885.

Sorten belönades med 1:a pris på världsutställningen i Paris 1889.

Tre rosa sorter har egenskapen att blomma i följd nämligen ´Comtesse de Bouchaud´, ´Hagley Hybrid´ och ´Mme Baron-Veillard´.